Efter alla problem med min fot så var jag i höstas riktigt nöjd med att kunna genomföra Lidingöloppet på 30 km. Tanken på Ultralopp hade inte ens slagit mig egentligen. En mara kommer ju liksom före Ultra och det har jag inte varit nära att springa.
 
Förra året såg jag dock Robin springa nåt Ultralopp på 6,7 km med start varje timma i Trelleborg. Verkade roligt och nåt som skulle passa min fot. Jag anmälde mig i november men har inte riktigt tagit det på allvar.
 
Veckorna innan började dock tänka på att springa lite längre pass och det funkade bra. Gjorde också ett genrep drygt 2 veckor innan loppet och då klarade jag 7 varv. Ett bra pass inför och då visste jag ungefär vad som väntade mig. Dock visste jag att jag behövde springa mycket långsammare på tävlingen om jag skulle orka fler varv.
 
Starten har gått. Vad har jag gett mig in på?
 
Många tog det lugnt i första backen där det oftast blev köer
 
Åkte ner ensam till Skåne då Robin (och även Håkan som anmält sig) drog sig ur. Min taktik med att springa långsammare gick väl OK men jag sprang fortfarande snabbare än många av mina medtävlare. Min taktik var att springa en stund för att sen gå en liten bit för att vila foten. Tyvärr sprang de flesta lugnt och gick endast kort stunder och det gjorde att jag inte hamnade i nån klunga där man kunde vara social och prata. Jag fick i princip köra mitt eget race.
 
Oftast hamnade jag med dessa snabba löpare. Här längs havet. En mentalt jobbig sträcka där solen låg på.
 
 Det som var jobbigast i början var värmen. Även om man sprang långsamt blev det väldigt jobbigt. Keps på var det som gällde för de flesta.
 
Mellan varven fick jag dricka en hel del. Min 0,7-liters flaska fylldes på med sportdryck och dracks ur. Innan start såg jag även till att kyla ner min keps med vatten. Mat fanns det gott om och jag åt för det mesta smörgås med falukorv på men även lite frukt, kakor och godis.
 
Det fanns gott om godsaker på bordet
 
Mellan varven passade jag också på att vila benen och för det mesta låg jag ner och hade fötterna högt. Vilan för mig blev ca 15 minuter eftersom mina rundor tog runt 45 minuter (en del lite snabbare och en del långsammare).
 
Ett tält, en brassestol och en kylbag att vila benen på var vad jag använde mellan varven.
 
Eftersom tävlingen gick samtidigt som kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England valde de flesta att lyssna på radio via mobilen och hörlurar i öronen. Blev väldigt osocialt och samtidigt blev dessa 2 varv  (7 och 8) riktigt kämpiga. Det var jobbigt att hålla i mobilen och samtidigt lyssna på den frenetiske Christian Olsson. Det var faktiskt skönt när matchen var över så jag kunde koncentrera mig på löpningen.
 
 
Mobilen i handen och hörlurar i öronen under matchen.
Många klädde om till gult lagom till matchen något jag inte hade en tanke på.
 
Efter matchen blev dock benen stumma och det blev egentligen värre för varje varv. Mitt mål var att komma upp i 12 varv och det skulle innebära 50 miles (en bra ultrasträcka). När jag hade nåt 12 kände jag dock att jag skulle kunna springa lite till. 15 varv hägrade och det skulle innebära 100 km. Det lockade samtidigt som det vore lite kul att springa med pannlampa.
 
Varv 13 var dock allt annat än kul då jag började må illa och kände mig yr. Jag stapplade i mål och tänkte att jag behövde få i mig energi. Här hade jag inga större förhoppningar om att klara av nåt mer varv. 5 minuter före start kände jag plötsligt att det var dags att besöka Bajamajan. Ett snabbt besök där och jag var som en ny människa.
 
Bajamajan blev min räddning. Det var dock extremt varmt där och man stannade ingen längre stund där inne.
 
Varv 14 och även 15 mådde jag bättre på även om benen var som stockar. Nu var nerförsbackarna värst och jag fick lov att gå när det gick nerför. På de här varven hade jag också en hel del problem med motivationen. Det fanns inte jättemycket publik längs banan men de som var där var ihärdiga. En dam stod vid sitt staket vid varje varv. Ett något överförfriskat gäng stod också och hejade några varv, likaså en man i skogen precis innan man kom in på fotbollsplanen. På planen stod även en man vid varje var och applåderade. Det var väldigt uppskattat. Uppskattat var även den feedback jag fick från de som följde mig på Facebook. Stort tack till alla!
 
Det fanns "peppande" skyltar vid varje kilometer för att hålla upp motivationen.
 
Till slut fick jag komma i mål och var ordentligt trött men otroligt nöjd med min insats. 15 varv och 100 km var en bit över förväntan och ett distansrekord på 70 km på tävling. Jag som inte ens hade sprungit en maraton innan sprang nu 2,5 maraton.
 
Målgång på ett av varven. När jag gick i mål för 15:e gången fick det vara bra.
 
När man slog sitt distansrekord fick man ringa i en klocka. Det gjorde jag efter varv 8 då det var mitt längsta jag sprungit vid det tillfället. Jag väntade till efter varv 15 med att ringa igen. Då blev det ett rejält distansrekord på 70 km.
 
Detta var ett väldigt trevligt lopp och ett bra upplägg för mig. Tävlingsledarna Marcus och Petra hade gjort ett bra förarbete och var oerhört engagerade under loppet. Chansen är stor att jag kommer tillbaka. Vilka hänger på?
 
 
 
Alla fina bilder är tagna av Catherine Thiesen.
 

1 kommentarer

Fredrik Bankler

15 Jul 2018 23:08

Kul med blogguppdatering. Väldigt imponerande insats.
Låter ju lite lockande faltiskt. Dock tror jag att jag har en tå som skulle balla ur rätt tidigt. Ska ta mig en funderare.

Kommentera

Publiceras ej