Anders Carlsson

Då var jag hemma från äventyret i Dalarna.

Det finns mycket att berätta men jag ska försöka att få med det viktigaste.

Jag får väl ta det i kronologisk ordning. Eftersom det skulle bli snöfall och runt nollan hade vi väldiga problem med vallningen. Jag la klister i botten och täckte med burkvalla.

Men jag sov oroligt på natten till söndagen. Jag vaknade klockan 2 och kunde sen inte somna om. Kanske inte det bästa uppladdningen.

Jag brukar hålla till vänster vid starten men denna gång körde jag till höger.
Och det blev nog ett lyckat drag. Jag fick en bra start och hade klarat av första backen efter 40-45 minuter, att jämföras med 60 minuter i fjol.

Sen var det bara att ösa på för jag hade bra glid och även bra fäste. Jag fick bra ryggar och avancerade ganska kraftigt ett tag och började se såna som startat i startled 4 och 5.

Spåren var sladdriga redan från start, men det fanns några spår där många hade kört så i dem åkte de flesta. Problemet var då att du hade väldigt svårt att köra om. Det var bara att följa sitt spår.

Strax innan Mångsbodarna kom mitt första bakslag. I en uppförsbacke ramlade jag omkull först en gång. Sen när jag reste mig upp ramlade jag igen och bröt en staven! Jag kände paniken direkt, men det var bara att staka med en stav in till Mångsbodarna. Som tur var hade jag inte så långt kvar till stationen, där jag kunde kvittera ut en ny stav och åka vidare mot Risberg.

Mellan Risberg och Evertsberg var det ordentligt med kramsnö. Så där byggde det på ordentligt med snö under skidorna. Efter ett tag var jag tvungen att stanna och försöka skrapa av snön och isen under. Men det var inte så lätt. Jag tog av mig vantarna och skrapade med tummen frenetiskt. Så frenetiskt att en del av nageln lossnade och jag började blöda. Det tog mig säkert 10 minuter (kändes som det i alla fall) innan jag var klar. Där tappade jag en hel del placeringar.

Men sen gick det faktiskt bra hela vägen förutom att jag började få krampkänningar i armarna. Mitt mål var att komma bland de 5 000 bästa och jag hörde i Evertsberg (tror jag) att när jag lämnade stationen så hade det passerat 5200 åkare.  Då visste jag att jag hade chansen.

Sen gällde det att tänka positiva tankar för det var riktigt jobbigt i spåret. Armar och axlar värkte rejält men det var bara att kilometer för kilometer. Det var nästan skönt när det kom branta uppförsbackar så man fick använda benen lite. Det var nästan så jag tyckte om att åka i Lundbäcksbackarna.

Mot slutet var det full stakning som gällde och när jag närmade mig Mora var det ingen idé att hålla igen. Och när jag kom i mål  på 7.28 såg jag att jag hade klarat mitt mål. Grymt nöjd var jag.  Plats 4724  är en förbättring med 1600 placeringar mot i fjol.

I omklädningsrummet väntade en efterlängtad öl och i Moras ishall (FM Mattsson Arena) blev det mat och Jäger.

Men den största belöningen fick jag när jag kom hem. Oscar hade ritat en teckning och Emma hade gjort ett hjärta av pärlor. Det värmde.




Jag vill även passa på att tacka alla som följt min blogg inför Vasaloppet. Jag tänkte på er under loppet.

Men det största tacket är till min familj som har stöttat mig och tillåtit mig att träna så som jag gjort.

Nu får vi se vad som händer med bloggen. Jag återkommer i ärendet.